fredag 24 februari 2017

Perisoreus canadensis

Jag fortsätter med mina fågelfoton från USA-resan för nästan fem år sedan. Det började med att jag letade fram hårddisken för att se några miljöbilder, men slutade med att jag ganska nogsamt tittade igenom de flesta på fåglar... 

Brown-capped Rosy-Finch Leucosticte australis. Brunkronad alpfink. Snygg! Vi hade ett femtontal fåglar på Mt Evans i Colorado. Tog många bilder, dessa bland de bästa tror jag. Häckar i Klippiga bergen i sydöstra Wyoming, Colorado och norra och centrala New Mexico

Juniper Titmouse Baeolophus ridgwayi.  Blek gråmes. Det var väl ett roligt namn på svenska... Både blek och grå. Sågs i Canyonlands National Park och Colorado National Monument.

American Dipper Cinclus mexicanus. Grå strömstare. En ungfågel fotograferad i Spearfish Canyon i Black Hills, South Dakota. Underarten unicolor som förekommer från Aleuterna till Alaska, västra Kanada och västra USA. 

Gray Jay Perisoreus canadensis. Grå lavskrika. Delas in i nio underarter som i sin tur utgörs av tre polytypiska grupper. Denna från Monarch Pass, Colorado och då bör underarten vara capitalis och capitalis/albescens-gruppen ("Klippiga bergen"). Allt enligt wikipedia...

torsdag 23 februari 2017

Sturnus vulgaris

Soligt och vindstilla. Gick en kortare tur i gamla hembyn. Sånglärkor hördes mest hela tiden. Ormvråk, glada, duvhök. Messång. Trummande spillkråka. Årets första stare. Ikväll ska det tydligen bli snö igen... 

There is a mountain made of the hardest diamond. It's one hour deep into the earth, one hour up towards the sky, one hour long and one hour wide. 

To this mountain comes a little bird, once every hundred years, to sharpen its beak. And when this bird has worn away the whole mountain, the first second of eternity has passed.

onsdag 22 februari 2017

Agelaius phoeniceus

Ikväll blir det färg från mina USA-album och ingen av dem har setts här på bloggen tidigare. Western Meadowlark Sturnella neglecta. Tämligen allmän i gräsmarker. Har bilder från flera olika lokaler. Denna från J. Clark Salyer National Wildlife Refuge, North Dakota.

Tree Swallow Tachycineta bicolor. Trädsvala. Av någon anledning kommer jag faktiskt fortfarande ihåg att jag försökte få till en komposition med blommorna i bakgrunden. Synd att det fattas lite lite skärpa... Allmän. J. Clark Salyer National Wildlife Refuge, North Dakota.

Western Kingbird Tyrannus verticalis. Liknar Tropical Kingbird som jag haft med på bloggen några gånger. Aningen kortare näbb. Gråare på ryggen. När jag var i Nicaragua hade jag båda samtidigt. Allmän. Des Lacs National Wildlife Refuge, North Dakota.

Loggerhead Shrike Lanius ludovicianus. Amerikansk törnskata. Kanske inte så färggrann bild iofs... I Thunder Basin National Grassland, Wyoming, hade vi en hel familj i ett träd. Många foton, få där inte grenar och kvistar stör allt för mycket.

Red-winged Blackbird Agelaius phoeniceus. Rödvingetrupial. Allmän i gräsmarker. Från wikipedia: Claims have been made that it is the most abundant living land bird in North America, as bird-counting censuses of wintering red-winged blackbirds sometimes show that loose flocks can number in an excess of a million birds per flock and the full number of breeding pairs across North and Central America may exceed 250 million in peak years. Fotograferad någonstans i Colorado.

tisdag 21 februari 2017

Buteo swainsoni

Idag gick det att ta sig ut. Inget regn. Solen var nästan på väg igenom molntäcket under mitt varv runt sjön... Rejält blåsigt dock, så det var inte helt njutbart, men ändå infann sig vårkänslan. Hörde sånglärka dessutom. 

Bilderna igår var på arter som setts tidigare på bloggen. Idag tänkte jag få med några helt nya. Great Blue Heron Ardea herodias har jag förvisso haft med en gång förut, då med en bild från Isla Gorgona i Colombia, men bakom denna fågel en Forster's Tern Sterna forsteri. Kärrtärna. Bear River Delta, Utah.

Double-crested cormorant Phalacrocorax auritus. Öronskarv. Sågs med ett hundratal exemplar i Bear River Delta, men annars noterades den bara med några enstaka fåglar på en handfull lokaler. Fyra underarter, denna bör vara nominatformen auritus.

California Gull Larus californicus. Prärietrut. Egentligen borde man någon gång fördjupa sig i måsfåglar, men hittills har det inte blivit av. De som gör det brukar bli väldigt passionerade. Antelope Island, Salt Lake.

Killdeer Charadrius vociferus. Skrikstrandpipare. Märkligt nog inte på bloggen tidigare. Ingen sökning, på vare sig engelska eller svenska, ger någon träff. Kanske för att jag aldrig lyckats ta någon riktigt bra bild, men denna kan väl få gå igenom trots allt. J. Clark Salyer National Wildlife Refuge, North Dakota. 

American Harrier Circus (cyaneus) hudsonius. Underart av blå kärrhök enligt Clements, men det finns de som menar att den bör ha artstatus. Vid Bear River Delta noterades så många som 10 exemplar. Ingen bild riktigt skarp...

Swainson’s Hawk Buteo swainsoni. Prärievråk. Vi såg bara ett tiotal fåglar på hela resan. Jag har ett antal foton på den flygandes, men denna är nog den bästa trots allt. Parlin, Colorado.

måndag 20 februari 2017

Libellula pulchella

Regnat precis hela dagen så det har blivit ännu en dag inomhus med skivor och bläddrande i digitala fotoalbum. USA för fem år sedan. Sol och sommar. Återupplevt alla fåglarna vid Antelope Island, Salt Lake i Utah. Jag har sett en miljon bergfinkar vid några tillfällen för 25 år sedan, men bortsett från det så har jag nog aldrig varit med om så mycket fågel. 

250 000 Wilson's Phalarope och över 10 000 av vardera American Avocet och svarthalsad dopping. Andra vadare, måsar, White-faced Ibis m.m., m.m. En hel del trollsländor blir jag också påmind om. Många av dem fortfarande obestämda...

Överst wilsonsimsnäppor Steganopus tricolor. Jag minns hur mäktigt det var. Bilden ger inte någon riktig rättvisa. American Avocet Recurvirostra americana. Så fina i eftermiddagsljuset! Jag har hur många foton som helst, jag tog nästan dessa båda på måfå.

White-faced Ibis Plegadis chihi. Jag har ett flertal bilder på flygande maskibisar, både från denna lokal och från Bear River Delta, alla ser nästan likadana ut, det saknas lite lite skärpa... Nåja, den är tjusig ändå.

Bjuder också på en Twelve-spotted Skimmer Libellula pulchella. En av de snyggaste trollsländorna som jag har sett. Denna fotograferad i Brigham City samma dag som fågelbilderna ovan.

Alla foton ska såklart ses uppförstorade.

söndag 19 februari 2017

I am prepared to go anywhere, provided it be forward

Vilket utomordentligt tråkigt väder! Jag har inte lyckats traska runt sjön på hela helgen. Efter att ha ätit hos mina föräldrar idag var jag inställd på att gå ett varv även om det föll ett lätt duggreg, men väl hemma igen så regnade det för mycket. Får hoppas på bättre väder i veckan. Prognosen för imorgon är dock densamma...

Sedan spelningen på The Tivoli i november har vi legat lågt med bandet. Idag träffades fyra av oss på mitt loft och kände på instrumenten. Kanske fick vi ihop ett embryo till en ny låt till och med. Vi ska försöka träffas lite mera frekvent och se om vi fortfarande har något att ge. Det hade varit roligt att göra en ny skiva. Vi får se vad det blir av det...

Jag har fortsatt med att bläddra igenom USA-bilderna. Fågelbilderna. Beskär, ökar kontrasten, ökar skärpan. Letar i fågelböckerna. Det är mycket jag inte kommer ihåg. Terapi. Det finns inte så många som är värda en publicering på bloggen, men några kanske. Merparten sångare, sparvar och gärdsmygar är tagna på för långt avstånd och det är inte sällan grenar, kvistar eller vass som stör. Perspektiven är ofta usla. 

Några fler landskapsbilder kan jag väl lägga upp åtminstone. Den översta från Badlands National Park i South Dakota. Väldigt säregen miljö. Nästa är som ni ser Mount Rushmore National Memorial. Trump lär inte bli uthuggen där... Ytterligare en bild från Yellowstone och som dessutom förklarar namnet. Sista bilden från Arches National Park i Colorado och denna formation ska nog heta Balanced Rock.

lördag 18 februari 2017

Världen är vid och vägarna många

Sportlov. Man skulle haft en resa till ett varmt land inbokad... Nåja, jag får hålla mig hemma. Gå runt min sjö. Kanske skåda lite fågel. Spela skivor, läsa någon bok. Det lär bli en del resande senare i år om inte hälsan sätter stopp. 

Den senaste veckan har jag lyssnat mycket på Bob Weirs Blue Mountain och den inspirerade mig att leta fram hårddisken med bilderna från USA-resan 2012. Nästan fem år sedan. Det är inte klokt vad tiden går. 

Det blev aldrig att jag lade upp särskilt mycket bilder här på bloggen. En del trollsländor, ett tiotal fågelbilder, däggdjur från Yellowstone och lite annat, men ändå bara en bråkdel av alla tusentals foton. 

Det som framför allt slår mig nu, när jag bläddrar i albumen, är vilka storslagna landskapsscenerier den resan bjöd på. Ständigt skiftande. Minnesotas skogar, Lostwood i North Dakota, Badlands NP, oändliga prärielandskap, snöklädda berg i Montana, Yellowstones varma källor och gejsrar, Teton Range, Canyonlands och en massa andra platser. 

Det är svårt att jämföra resor. Det är fantastiskt vackert i Peru, Ecuador och Colombia. Karpaterna i Rumänien längtar jag tillbaka till. Svenska fjällen. Svalbard förstås. Variationen av landskapstyper i de åtta delstaterna vi körde igenom på USA-resan, gör den nog ändå svårslagen när det handlar om vacker natur. Det är en smaksak förstås...

Bilderna från Joseph Scenic Highway, Wyoming, Beartooth Pass, Montana, Yellowstone, Independence Monument, Colorado National Monument, Summit Lake Park, Idaho  och Delicate Arch, Arches NP, Colorado. En flykt från ett grått och dimmigt Skåne i februari...

onsdag 15 februari 2017

Februari II

Vackert vinterväder. Vårväder. Jag skyndade hem från jobbet och hann med en någorlunda rask promenad i solskenet innan det blev kväll. Så mycket lättare det går när solen är framme och fåglarna sjunger. Nätterna är kalla så det är is på nästan hela sjön.

söndag 12 februari 2017

XV

Dagens varv runt sjön var aningen behagligare än igår. Solen tittade fram någon kort stund och vinden var inte riktigt lika kall. Hade dessutom lite fler fåglar. Gräsänder och knipor i sjön och ett trettiotal grågäss vid kyrkan. Glada, ormvråk, spillkråka, gärdsmyg, koltrast, kråka, korp, kungsfågel, talgoxe, blåmes, stjärtmes och pilfink. 

Lyssnat på mycket musik i helgen. Förutom Abramis brama har det blivit en massa amerikansk country och jamrock: Bob Weir, Israel Nash, Cordovas, Hard Working Americans, Chris Robinson Brotherhood, Tedeschi Trucks Band...

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

lördag 11 februari 2017

Kylan kommer inte bara inifrån...

Idag krävdes det viljestyrka för att genomföra promenaden runt sjön. Bara 1-2 minusgrader, men en bitande, isande kall vind gjorde det till en prövning. Det var inte skönt alls kan jag berätta. Särskilt på västra sidan, helt oskyddad intill sjön. Brrr...

I skogen, där det förstås var något mindre outhärdligt, hördes några kungsfåglar. Vid kyrkan kråka och kaja. I sjön fanns inte en enda fågel vad jag kunde se. 

Februari förnekar sig inte...

Igår tvingade jag mig att köra till Hbg och se Abramis brama. Något annat än att promenera runt sjön och lyssna på skivor måste jag ju göra. Det var värt ansträngningen! Där kunde varit mer publik, men sådana små detaljer stör inte Abramis brama. De levererar alltid!

Babblade lite med bandet och vi försökte rekapitulera gamla spelningar. Vi kom fram till att det måste varit 2000 som jag såg dem första gången på SRF och som vi senare på sommaren spelade ihop uppe i Forshaga på Dist 2000. Året efter lirade de på festivalen i gamla hembyn och kanske samma år även på Tullakrok. Vi har gigat ihop en gång i Malmö, för sju år sedan. Jag vet inte hur många gånger jag sett Abramis brama, men det borde vara kring tio gånger. Förra gången var i Borås för två år sedan. Kul att träffas igen...

söndag 5 februari 2017

Februari

Det blev tre varv runt sjön även denna vecka. Vädret har varit utomordentligt tråkigt. Grått och dystert. Inga nya fågelarter. Strömstare i tisdags, en flock domherrar igår och två glador idag... Det är på den nivån. Grågässen vid kyrkan var försvunna i helgen. De var så många som 300 i tisdags. Idag utgick jag från kyrkan istället för grustäkten och gick dessutom varvet på andra hållet. För att inte bli helt uttråkad.

Egentligen vet jag inte säkert hur långt det är runt sjön. Även när jag går mer eller mindre exakt samma stigar så ger Endomondo olika uppgifter på distansen. Det skiljer så mycket som 500 m, vilket förstås är ganska uselt. Att det kan variera 100-200 m kan jag gå med på, men inte en halv kilometer. Snabbaste varvet gjorde jag i tisdags. 1 h, 41 m, 15 s. Då blev sträckan den kortaste, bara 11,23 km... 

Snipp snapp snut, så var helgen slut!

lördag 4 februari 2017

Hallucinate a Solution

Jag lyssnade en del på Circles Around the Sun Interludes for the Dead på nätet förra året, men det blev först i år som jag införskaffade den till skivsamlingen. Neal Casal på gitarr, Adam MacDougall (Neals bandkollega i CRB och i Phil Lesh & Friends) på keyboard, Dan Horne (Jonathan Wilson) på bas och Mark Levy på trummor improviserar ihop nästan 2,5 timmar instrumentalmusik i Castaway Seven Studios i Kalifonien. Glorious soundscapes & jams that promise to transport you. Inga pålägg överhuvudtaget. Inspelningarna gjordes för att spelas som pausmusik på Fare Thee Well Concerts med The Dead 2015. CD-skivorna har snurrat en hel del nu och de växer för varje lyssning. Ibland kanske improvisationerna inte direkt leder någonstans, men då fungerar låtarna som behaglig psykedelisk bakgrundsmusik. Enkla melodier trippar bekymmerslöst fram i Grateful Dead-land och någon gång exploderar de i vildare jazzigare jam. Soundet från Neal och Adam känns ibland igen från CRB. Bäst är Hallucinate a Solution, Kasey's Bones (utomjordiskt gitarrsolo i den) och Farewell Franklins som samtliga har speltider på över tjugo minuter... Skivor som kan fungera som bakgrundsmusik vid matlagning, slappa till på soffan efter en lång dag på jobbet och faktiskt även i bilen. Helt säkert kan de användas till att utforska sitt inre med hjälp av svamp eller syra.

Jag upptäckte Neil Casal när han släppte sitt underbara debutalbum Fade Away Diamond Time 1995. Jag spred den till flera i vänkretsen och skivan kom att spelas överallt - inte minst på alla fester i säkert ett år - och den satte djupa spår hos många. Uppföljaren Rain, Wind and Speed blev också en favorit, men därefter tappade jag bort honom. Tio år senare, 2006, noterade jag att Neal skulle spela solo på Mejeriet i Lund. Det var inga svårigheter att locka A att åka med ner och M mötte upp på plats. Det var en fin och intim konsert. På slutet fick publiken längst fram önska låtar och jag slängde ur mig Name in Vein från Rain, Wind and Speed. Neil sa att det var länge sedan han spelat den och var lite osäker på hur det skulle gå, men det blev en fantastisk version. Mycket minnesvärt! Jag köpte en vinylsingel efter konserten och lite senare, den nya skivan No Wish To Reminisce, vilken han byggde spelningen på.

Redan på 90-talet hörde jag talas om att Neal Casal varit med i Rickey Medlocke's Blackfoot i några år och tyckte det lät helt osannolikt att han kunde lira tung sydstatsrock. För oss var han singer-songwritern personifierad. Efter konserten i Lund upptäckte jag att han sysslade med mycket mer än sitt soloprojekt. Hans band Hazy Malaze lyssnade jag lite på, men det blev aldrig att jag köpte någon skiva. Samma sak med Ryan Adams och en massa andra han spelade med. Nu har han däremot kommit in i mitt liv igen, både med CRB och med Circles Around the Sun. En fantastisk gitarrist och musiker. Det blir väl till att införskaffa fler skivor med honom. Neal spelar även med supergruppen Hard Working Americans och de är jag lite sugen på. Jag måste åtminstone ha vinylutgåvan av Interludes for the Dead...

söndag 29 januari 2017

X

Vad handlar det här om egentligen? 10 varv runt sjön i januari. 116 km, 18,5 h. Jag brukar inte vara så mycket för nyårslöften, men lovade mig själv att promenera 50 gånger runt sjön under 2017. Det verkade realistiskt, men jag är aningen mer fanatisk hittills, så kanske jag ska sikta på 100 istället?

Jag har fått högt blodtryck. Läkaren vill inte medicinera. Jag röker inte, är inte överviktigt och har inte diabetes, därför kan man avvakta... Nu har jag avstått alkohol sedan nyår och fått upp min kondition något. Blodtrycket har däremot inte gått ner. Förra veckan var det till och med högre än innan jul. 150/95. Deppigt. 

Nej, hälsan har varit bättre. Jämt huvudvärk och alltid trött. Det känns som att hjärtat har det tungt. Problemet med magen är något bättre, medan gallan och min ischias är ungefär som vanligt. Så här ska man förmodligen ha det tills det är över. Man får lov att vänja sig, som Kjell Höglund sjöng...

De enda nya fågelarterna den här veckan (onsdags kväll, igår och idag) har varit spillkråka - som jag haft varje gång, säkert 4-5 olika revirhävdande fåglar - och svartmes, som sjöng ihärdigt idag. I övrigt inte mycket värt att nämna. De två översta bilderna från igår, de två nedersta från idag.

lördag 28 januari 2017

This is the Blues

Förra året blev det att jag köpte på mig inte mindre än tre Otis Spann-vinyler. Alla har spelats igenom idag. Två gånger per skiva till och med. I februari fick jag ropat in The Biggest Thing Since Colossus på Blue Horizon på Tradera. En skiva som jag länge velat ha. Jag samlar lite planlöst på labeln och Peter Green, Danny Kirwen och John McVie kompar bluespianisten. Otis Spann ville ha sin egen trummis på inspelningen så det är S.P. Leary och inte Mick Fleetwood som sköter den posten. Skivan i mycket fint skick utom i ett spår som småknastrar. Givetvis är det den lugna Temperature Is Rising (100.2F), där Peter Green spelar sina känsligaste solon... Annars svänger det bäst i She Needs Some Loving. Året efter inspelningen dör Otis Spann i levercancer, bara 40 år gammal. Eller möjligen 46. Det råder tydligen delade meningar om han föddes 1930 eller 1924... Jag älskar omslaget.

På börsrundan i Göteborg i höstas, innan vi skulle se Blues Pills på kvällen, så tog jag en samlingsplatta för några tior i en back på en sunkig börs där vi inte köpte något annat. Heart Loaded with Trouble, utgiven 1973 på Bluesway. Inspelningar från 1966. Muddy Waters och Luther Johnson spelar gitarr. Här finns flera riktigt sköna spår och allra bäst är Muddy Waters-låten Looks like Twins

Sista plattan ut är This is the Blues. En sådan där trist utgåva som man egentligen inte vill ha överhuvudtaget, men som ibland ändå hamnar i samlingen för att man inte hittar något annat. Roots 1990, 50 spänn. Låtar huvudsakligen från hans första soloskiva som kom 1960. Om utgåvan är trist så är musiken desto bättre. Otis Spann piano och sång, James Oden sång och och Robert Lockwood Jr. gitarr och sång. Höjdarlåten är Half Ain't Been Told. Favoritlåt som jag faktiskt länkat till en gång tidigare, närmare bestämt för sex år sedan. Här kommer den igen: